Folkets bio

Från och med nu kommer jag att vara ännu mindre aktiv här på bloggen, eftersom jag har börjat arbeta som kommunikatör på Folkets bio i Lund.

En andra chans

Fångarna på New Folsom prison som man får följa i dokumentären At night I fly har inget hopp om att någonsin återvända till livet utanför murarna.

Och livet innanför murarna? Mörkt, kallt och hopplöst. Knappast ett hem. Knappt ens ett liv.

Men tack vare projektet Arts in Correction fann några av männen en mening med tillvaron. Musiken, poesin och de andra konstformerna gav dem en möjlighet att uttrycka sina tankar och känslor på ett sätt de inte gjort förut.

Rick Misener är i 40-årsåldern och har suttit på New Folsom sedan han var 15 år. När han kom till fängelset gav en av de äldre fångarna honom en kniv och det var hans uppgift att skicka den vidare.

– Istället för en kniv kommer jag nu att ge en penna, säger Misener i dokumentären, och han tror att han kan komma att bli den första mannen som dör i fängelset med ett leende på läpparna.

Männen i filmen verkar ha försonats med tanken på att de inte kommer att komma ut igen. Att de har förbrukat sin rätt till ett liv i frihet.

Samtidigt återfinns en viss kritik mot systemet. E-clipse hamnade mitt i ett raskrig när han först åkte i fängelse. Enda chansen att överleva, menar han, var att beväpna sig. Vapeninnehavet spädde på hans straff, nu är han dömd att sitta mellan 44 år och livstid.

Fången Marty Williams känner inte igen sig i den stereotypa bilden av fängelser med våld och sexuella övergrepp.

– Det är bara hopplös förvaring. Till och med plitarna är håglösa.

Ändå verkar våldet, och hotet om våld, vara ständigt närvarande för de flesta. Liksom rasismen och segregationen. Men av filmen att döma verkar Arts in Correction-programmet ha haft en positiv effekt på båda områdena.

Inte vet jag om dessa män har sonat sina brott, blivit rehabiliterade och är redo att fungera i samhället igen. Men borde det inte finnas en chans?

Har samhället rätt att döma folk till att dö i fängelse, oavsett vad de gör av sina liv?

Med tanke på vilken utveckling och förändring de flesta genomgår från att de är 15 år till att de är 50, är det rimligt att 50-åringen sonar 15-åringens brott? Är det ens samma person som sitter inne?

Var går gränsen?

Säkert finns det personer som aldrig kan återvända till ett liv i frihet, men det är inte brottet i sig som ska avgöra det, utan en personlig bedömning av individen.

Oavsett straffets längd verkar det rimligt att erbjuda någon form av meningsfull sysselsättning, att inte bara förvara människor – låt vara brottslingar – innanför höga murar.

Sydsudan

Det långa uppehållet beror på att jag med fotograf Silvia Man har varit på reportageresa i Sydsudan. Än så länge finns artiklar från resan att läsa i Neo och LO-tidningen. Fler är på väg.

Läs gärna mer om våra tankar och upplevelser på reportage.picturegarden.eu

När barn svälter ihjäl

Det går inte att stoppa tårarna. Bilderna på Östafrikas svältande barn kryper in under huden. Ansikten förvridna av förtvivlan eller hopsjunkna i resignation.

Små barnkroppar härjas i detta nu av hunger och dödsångest. Föräldrar tvingas se sina barn dö utan att kunna lindra deras lidande.

Hur många mammor och pappor tvingas bära allt för lätta lik till små nygrävda gravar?

Otaliga.

Hur kan detta hända gång på gång? Ingen behöver dö av svält.

Att det ändå sker är ett grymt svek.

 

Konsten att välja rätt

Valmöjligheterna är oändliga. Bra eller dåligt?

I programmet Plånboken i P1 diskuterades den 25 maj de många val som konsumenter ställs inför. En fråga som dök upp var varför inte dessa möjligheter utnyttjas. En man på stan förklarade det såhär:

“Det är så många val man presenteras för så att man får ingen möjlighet att välja egentligen.”

Och det gäller inte bara elbolag och pensionsfonder. Hela samhället har förändrats på ett sätt som öppnat för fler val. På gott och ont. Högstadieelever måste, cirka femton år gamla, ta beslut som kan påverka hela deras liv. Vilken gymnasieutbildning ska de välja? Valbara kurser, språk, extra matte…

Och efter gymnasiet; resa, universitetsutbildning, jobb? Lyxproblem kan tyckas, men alla val innebär också ett stort ansvar – ansvaret att välja rätt. Plötsligt står väldigt unga vuxna där och håller framtiden i sina händer.

Det är inte konstigt att det upplevs som överväldigande och att valmöjligheten blir ett valmåste.

Barn bör därför få lära sig att välja rätt. Det behöver inte innebära att göra rätt val i alla lägen, tvärtom är en av de viktigaste lärdomarna att det är okej att välja fel. Men det kan vara bra att lära sig välja på rätt sätt. Det kan innebära att gå på magkänsla, att chansa… I andra lägen kanske mer eftertanke är på sin plats. När hela livet är fyllt av olika val är det nödvändigt att kunna prioritera. Vilka val är viktiga? Vilka kan skjutas upp?

Det gäller alltså att välja sina val. Ibland är inte ens det bästa bra nog, men ibland kan det bästa vara att låta nöja sig.

Goda nyheter måste bli bättre

När något är på tok efterlyses ofta samma åtgärder oberoende av problematik: ökade resurser, satsning på teknik och attitydförändrande arbete. Sedan må problemet vara miljöförstöring, kriminalitet eller brister i vården.

I en liten notis i Sydsvenskan den 14 maj rapporterades riktigt goda nyheter: “De flesta utsatta barn på internet som i dag rapporteras in till Interpols barnporrdatabas kan identifieras och räddas från fortsatta övergrepp.” En framgång som förklaras med att den specialutbildade polisstyrkan har mångdubblats, tekniken gått framåt och attityder förändrats.

Så befriande att orden för en gångs skull haft konkret innebörd; inte bara snack utan även verkstad. Framför allt eftersom frågan är så oerhört angelägen, för att inte säga livsviktig.

Och så måste det fortsätta. För hur bra det än är att barnen räddas, är det ett fruktansvärt svek att de överhuvudtaget hamnade där.

Reagera mera

Barnpornografi och trafficking väcker starka känslor, men hamnar ändå ofta i skymundan i media. Det menar de två juridikstudenter som  skapat bloggen React now!.

Onekligen verkar samhället på något sätt ha accepterat att detta är hemskheter som händer. Det krävs filmer som Lilja 4-ever för att brotten ska bli verkliga, för att de enskilda offren ska bli synliga i den annars anonyma massan.

I ett inlägg på React now! hävdas att könet på förövare och offer spelar in i hur ett barnövergrepp bedöms och bestraffas – även i ett jämställt land som Sverige.

I takt med att kampen mot barnporr och sexhandel intensifieras, vilket den bör göra, måste sådana snedvridningar rättas till. Helst genom ett ännu bättre jämställdhetsarbete i samhället i stort.

Ljus i mörkret

Att du kan läsa det här inlägget beror på den fria tillgång till internet du åtnjuter. Det är en frihet som inte är alla förunnad, vilket biståndsminister Gunilla Carlsson (M) talade en del om när hon besökte Utrikespolitiska föreningen i Lund. På kartan över internetanvändande finns flera svarta fläckar, exempelvis Nordkorea och Belarus.

Temat för föreläsningen var Biståndets utmaningar i en digitaliserad värld. Och utmaningar finns det gott om. Ekot har fortsatt sin rapportering om mejeriet Swedmilk i Makedonien; ett företag finansierat av svenskt bistånd som länsats på cirka 200 miljoner kronor innan det gick i konkurs. Kvar står utblottade, skuldsatta bönder som knappt vet hur de ska klara dagen.

Med detta i åtanke och Carlssons undvikande svar i Studio ett ringande i öronen, upplevs hennes tal om dubbelmoral och korruption i mottagarländerna som något svårsmält. Klart är att bistånd är en komplex fråga:

Hur mycket? Genom vilka kanaler? Vilken uppföljning? Vem bär yttersta ansvaret?

Medan Carlsson engagerat pratade bistånd föll vårskymningen utanför fönstren. En välkommen ljusning utgjorde de framsteg och förhoppningar som biståndsministern, trots allt, kunde peka på. Informationsteknologin öppnar nya dörrar för varningssystem, kunskapsspridning och medvetenhet.

Kampen mot korruption ska fortsätta. Det bör även Sveriges frikostiga bistånd göra.