Fångarna på New Folsom prison som man får följa i dokumentären At night I fly har inget hopp om att någonsin återvända till livet utanför murarna.
Och livet innanför murarna? Mörkt, kallt och hopplöst. Knappast ett hem. Knappt ens ett liv.
Men tack vare projektet Arts in Correction fann några av männen en mening med tillvaron. Musiken, poesin och de andra konstformerna gav dem en möjlighet att uttrycka sina tankar och känslor på ett sätt de inte gjort förut.
Rick Misener är i 40-årsåldern och har suttit på New Folsom sedan han var 15 år. När han kom till fängelset gav en av de äldre fångarna honom en kniv och det var hans uppgift att skicka den vidare.
– Istället för en kniv kommer jag nu att ge en penna, säger Misener i dokumentären, och han tror att han kan komma att bli den första mannen som dör i fängelset med ett leende på läpparna.
Männen i filmen verkar ha försonats med tanken på att de inte kommer att komma ut igen. Att de har förbrukat sin rätt till ett liv i frihet.
Samtidigt återfinns en viss kritik mot systemet. E-clipse hamnade mitt i ett raskrig när han först åkte i fängelse. Enda chansen att överleva, menar han, var att beväpna sig. Vapeninnehavet spädde på hans straff, nu är han dömd att sitta mellan 44 år och livstid.
Fången Marty Williams känner inte igen sig i den stereotypa bilden av fängelser med våld och sexuella övergrepp.
– Det är bara hopplös förvaring. Till och med plitarna är håglösa.
Ändå verkar våldet, och hotet om våld, vara ständigt närvarande för de flesta. Liksom rasismen och segregationen. Men av filmen att döma verkar Arts in Correction-programmet ha haft en positiv effekt på båda områdena.
Inte vet jag om dessa män har sonat sina brott, blivit rehabiliterade och är redo att fungera i samhället igen. Men borde det inte finnas en chans?
Har samhället rätt att döma folk till att dö i fängelse, oavsett vad de gör av sina liv?
Med tanke på vilken utveckling och förändring de flesta genomgår från att de är 15 år till att de är 50, är det rimligt att 50-åringen sonar 15-åringens brott? Är det ens samma person som sitter inne?
Var går gränsen?
Säkert finns det personer som aldrig kan återvända till ett liv i frihet, men det är inte brottet i sig som ska avgöra det, utan en personlig bedömning av individen.
Oavsett straffets längd verkar det rimligt att erbjuda någon form av meningsfull sysselsättning, att inte bara förvara människor – låt vara brottslingar – innanför höga murar.
oxenfree 